Du är allt jag vill vara
Nu är jag nervös. Jag ska på mitt första möte med DBT. Vet inte varför jag blir så jäkla skakis men jag tror att det kan bero på att jag är rädd över att jag inte ska få hjälp. Jag har hört mycket bra om den här metoden men fått reda på att man endast kan bli hjälpt om man går all in och verkligen sätter sig in i uppgifterna man får. Jag är rädd över att jag ska sabba allt. Dessutom är jag så otålig, jag vill bli hjälpt direkt och har svårt att hitta motivationen om jag inte kommer någon vart. Men jag ska verkligen försöka. Jag har läst om dom som går i den här sortens terapi i flera terminer och det kanske jag också behöver.
Jag laddar iallafall upp med Kent på högsta volym, som jag alltid gör när jag är nervös. Musiken är verkligen min räddning i många fall, jag kan gå in i den och bara vara. Ibland blir det lite läskigt då jag tar till mig texterna så mycket att jag tror dom är skrivna till mig på riktigt. Knasigt!
Det har varit så mycket det senaste dagarna, möte, tandläkare och så nu det här. Jag känner att jag inte riktigt pallar med allt. Det är vardagsmat för andra men för mig blir det alldeles för mycket och jag känner mig rätt låg just nu. Förhoppningsvis vänder det när allt är avklarat. Det är så trist att det alltid ska bli såhär, när man väl är påväg att må bra så kommer det ändå en dipp tillslut. Samtidigt så har jag snabba tankar och känner mig otroligt rastlös och vill bara göra massa saker. Det slutar med att allt bli halvfärdigt.
Jag ger iallafall mitt hopp om att det här ska bli bra nu, det finns inte så mycket mer man kan göra, iallafall enligt min läkare. Men det måste ju finnas någon annan här i världen som har det som mig? Kan ju bara inte vara ensam. Jag finner mycket hjälp i grupper på facebook men känner ändå att jag inte riktigt passar in. Unik som få. I mitt huvud repeterar jag alla misstag och alla dåliga val. Allt står stilla. Alla vänner jag har, dom få jag har kvar är det viktigaste jag behöver i sånna här stunder, förutom min familj då. Jag har tagit upp kontakten med en gammal vän här i nynäs, vi gled ifrån varandra ett tag när jag mådde dåligt. Det är en av det vidrigaste sakerna med den här sjukdomen, att man tappar allt för en stund och det inte alltid går att reparera igen. För det är långt ifrån alla som förstår, tyvärr.
Den sista timmen sprang iväg medan resten av dagen har varit riktigt seg. Jag måste göra mig redo att gå, har tid klockan 14 men jag är en sån som alltid är en halvtimme innan för att vara säker på att komma i tid, hehe.
