Ingen annan gör det som jag

Igår var jag på vårdcentralen eftersom jag misstänkte urinvägsinfektion och så var det. Så nu blir det antibiotika och det var skönt att jag upptäckte det i tid så att det inte skulle drabba njurarna som senast. Jag säger ju det, det är alltid något med mig! Sjukhus är mltt andra hem... Blir det inte bättre nu så får jag kontakta dom igen men det hoppas vi inte behövs. Sist hade jag njurbecksinflammation och det var inte roligt!
 
Annars har jag mest tagit det lugnt om dagarna, det är svårt nu, mycket ångest och deppighet. Att behöva säga förlåt hela tiden för att man anser sig vara en börda för folk. Ibland vet jag inte ens varför jag säger det, det bara kommer. Jag är så rädd över att andra ska dömma mig. Som tex, jag ska börja gå på aktiveringshuset här i Nynäs men är redan rädd över vad andra ska tycka om mig. Trots att jag hängde där rätt mycket innan jag vart så sjuk. Och innerst inne vet jag att det faktiskt inte är någon fara. Dessutom behöver jag ha sällskap, det känns typ som att jag går under här hemma i min ensamhet om dagarna. Alla jag känner jobbar och jag kan inte ta mig till stan då jag är för rädd för att inte hinna tillbaka innan barnen ska hämtas. Ännu en sak jag måste jobba med, att sluta vara så rädd för allt. Jag är verkligen en sån som tänker "tänk om", att det värsta alltid ska hända. Klarar inte av att ta saker som det kommer. 
Jag har vid flera tillfällen fått höra hur löjligt det är att jag förstorar upp småsaker. Och jag önskar verkligen att jag kunde lära mig att hantera dom. Åh, jag inser efter varje inlägg jag skriver att jag måste öva på mycket saker. Det kommer krävas en jädrans massa psykolog besök här minsann, hehe. Förhoppningsvis snart!  
Därenmot håller jag på skriva på min mest öppna text någonsin men jag vet inte om jag kommer våga publicera eller om den får ligga i utkastet.
Jag tror ialllafall att den skulle kunna hjälpa andra som varit i en liknade situation.
 
Jag har snabba känslor, som snabbt kan förändras. Från glädje till sorg. Jag kan tycka om människor ett tag för att sen bara önska bort dom. Det är så jävla jobbigt att ha det såhär, och det tror jag ni kan förstå.
Jag går ju inte och hatar folk runt omkring mig, verkligen inte. Men ibland blir det bara för mycket och jag orkar inte mer. Hela kroppen säger nej men ändå blir det som det blir. Det gäller att hitta sig själv, där man kan börja om , starkare än förr.
 
 
 
2018 | #psykiskohälsa, 2018, Borderline, Npf problematik | |
Upp