Emelie Forsberg

För mig började det med att jag blev mer och mer deprimerad. Jag orkade knappt ta mig upp ur sängen, åt inget för att jag inte orkade laga mat. Till slut gick det inte och folk bad mig kontakta psykiatrin, så jag gjorde det. Där misstänkte läkaren direkt att jag hade bipolär sjukdom men jag tog det inte på allvar och försökte prata bort det. Det skulle vänta tills jag för första gången försökte avsluta mitt liv. När jag låg där på en brits i ett mörkt rum och tänkte dör jag nu så gör jag det. Risken för självmord är 20 gånger högre för oss med bipolär sjukdom, vilken är en läskig siffra. Men med rätt stöd och mediciner kan man leva ett normalt liv. 

Utan mina mediciner funkar jag inte, jag behöver den hjälpen för att orka ta itu med saker. Men trots att jag är väldigt noga med att ta mina mediciner så har jag aldrig inte riktigt blivit stabil. Det är där terapin behövs, så att jag kan få gå igenom allt som har hänt i i mitt liv och förhoppningsvis finna vad det är som gör att jag hamnar i dessa dippar.

 

Att få en diagnos kan vara vändningen för många och det var det för mig. Jag kunde förstå mer om varför jag mått som jag mått. Men ändå har jag fortfarande inte accepterat diagnosen än. Det kommer förhoppningsvis med tiden, för jag tror det är en viktig del, att ha förståelse för att man är sjuk.

 

Jag är väldigt blyg person, ingen som tar för sig speciellt mycket. Det är en social ångest jag har, alltså inte vanlig blyghet. Trots att jag mådde dåligt över att vara så tillbakadragen så drog jag på att söka hjälp, jag har än idag inte fått rätt hjälp, men det är påväg.

Jag upplever ofta att jag kommer göra bort mig och att folk iakttar mig. Oroar mig för att säga fel saker vid fel tillfälle och så vidare. Att starta en konversation med främlingar ger mig extrem ångest. Jag undviker hellre sånt som jag vet kommer bli jobbigt för mig, men det är helt fel, man ska våga utsätta sig för saker som man tycker är jobbigt. Men det är svårt när man har en så stor rädsla. Jag kan knappt ringa ett telefonsamtal, måste samla mod länge och oftas får jag inte fram allt som ska sägas. 

Jag har viljan att umgås med folk men är samtidigt folkskygg och isolerar mig. Att vilja vara i fred men ändå inte känna sig ensam. 

 

Jag har ibland tappat tron på att det ska bli bättre, tappat tron på mig själv. Att ha vetskap om att det är en sjukdom men ändå tro att det är självförvållat. Känna sig orolig över att andra ska tro att man bara hittar på för att slippa allt det jobbiga. Det känns som att ingen förstår hur man mår och att man hela tiden måste be om ursäkt. Jag är rätt less på att behöva försvara mig för andra, jag kan acceptera att det är svårt för dom som inte själva har drabbats av psykisk ohälsa men jag har bestämt mig för att vägra acceptera andras smutskastning. 

 

Jag säger ofta att jag är trött och då menar jag inte att jag sovit för lite utan jag är känslomässigt trött. Trots att jag sovit ostört hela natten. Allt känns jobbigt. Men ändå försöker man. Jag lider av min trötthet, är arg på mig själv över att jag inte orkar göra allt som alla andra gör. Det är ingen läkare som tagit min trötthet på allvar utan tycker det är bättre att jag är trött och orkeslös istället för att vara upp i skyarna. Men jag vill hitta ett mellanting. Det här gör att jag bli deprimerad istället eftersom jag inte orkar med. 

Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagen men ändå känna att jag kan sova i flera dagar i sträck. 

Det känns så fel för mig att inse att det är okej om jag inte fått något gjort under en dag utan istället försöka ta nya tag dagen efter. För jag vill så mycket! 

 

Dom säger att det blir bättre med tiden, när medicinerna börjar verka helt och nu när jag ska få lära mig hantera mina ångest problem. Det här året har varit hemskt, jag har mått dåligt så himla länge nu och känner att det bara blivit värre och värre. Men jag försöker ha förhoppningar om att det faktiskt kan bli bra. Det SKA bli bra! Allt kommer ordna upp sig tillslut, jag kommer aldrig kunna bli helt frisk, kommer behöva äta mediciner livet ut men det kan bli hanterbart och jag kommer kunna leva ett bra liv som alla andra.