Kärlek
En av mina största rädslor är att bli lämnad. Att stå där med 3 barn utan att ha någon att luta sig tillbaka mot.
Jag blir ledsen bara att tänka på det. Skulle bli helt förkrossad om min andra halva försvann. Även fast jag ibland kan tänka att det vore det bästa, att slippa städa upp efter mig varje gång, slippa behöva vara orolig för vad jag ska hitta på. Men jag vettefan om jag skulle klara det, jag har ju nästan aldrig levt direkt ensam, alltid haft familj runt mig. Så ja, det är en skräck för mig. Nu försöker jag att inte tänka mig det men jag är en riktig "tänk om" människa. Kan nästan aldrig leva här och nu. Det är något jag behöver lära mig.
Det är inte jobbigt för bara mig utan blir påfrestande för alla runt omkring mig som hela tiden behöver tjata på att jag ska sluta tänka så mycket. Men jag är en tänkare, analyserar mycket om saker och ting.
Nu lever jag i ett bra förhållande där min sambo är min stora trygghet, det är han som ordnar och tar hand om allt. Han har tagit till sig mina större barn som om dom vore hans egna. Jag vet ärligt talat inte hur det skulle gått utan honom. Det är han som är stabil av sig.
Jag kan vara rätt dålig på att visa hur mycket han betyder för mig. Men jag försöker så gott jag kan. Han får läsa här istället, hehe.
Idag är det dags för möte och jag har sån sjuk ångest över det. Är rädd för vad vi ska komma fram till. Men jag vet att dom vill göra det bästa för alla, att ingen kommer ta mina barn ifrån mig. Vi behöver stöd i vår familj eller rättare sagt jag behöver stöd, för att klara av vardagen. Det funkar inte att jag ska behöva åka in och ut hela tiden. En timme är det kvar. Jag mår illa och har yrsel. Vill bara få allt överstökat och hoppas på att få åka hem sen. Även om jag är inställd på att få vara kvar här. Det är så mycket i helgen, Gustaf fyller 6 år och jag vill hinna fixa lite. Han har längtat så länge nu, i flera månader har han räknat ner. Det är stort att fylla 6 år och gå i skolan. Min stora kille!
