När livet sviker

Jag tog bort mitt tidigare inlägg då det blev alldeles för personligt. Även fast det är viktigt för mig att få skriva och förklara, så kan det ibland bli för mycket. Jag måste tänka på vad jag skriver eftersom det är många som läser och egentligen inte ska läsa. Men jag skriver det, dock mer censurerat. 
 
Jag är så less på att folk ska behöva bli besvikna på mig, gång efter gång. Alltid är det något. Så rädd över att andra ska ledsna och övergiva mig. Jag gör ofta saker på impuls vilket gör det omöjligt att stoppa, det bara blir så helt enkelt. Jag vill ju inte men jag gör allt för att minska ångesten, för stunden. När det blir för mycket och jag inte vet vad jag ska ta vägen. 
Allt blir så jävla onödigt och jag ångrar mig som fan.
Jag förstår inte hur och varför jag har ett behov över att skada mig själv. Så skäms jag så inåt helvete efter.
Hur kan jag vara så jävla självisk? Blir äcklad över mig själv . Fyfan.
 
Jag måste lära mig att hanter dessa impulser, stoppa det innan det går såhär långt. Det är jätteviktigt och ligger högt upp på min prioriterings lista. Jag vill ju bli frisk men är för ivrrig och vill att allt ska ske nu men som min läkare sa, det kan ta flera år. 
 
Nu har jag gjort folk i min närhet irriterade och det stör mig så sjukt mycket. VARFÖR kan jag inte bara inse att folk bryr sig, på riktigt. VARFÖR kan jag inte vara ärlig mot mig själv och be om hjälp, istället för att skada mig själv. Det är så många frågor men få svar. Jag är helt nollad nu, jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Allt känns hopplöst.
Ta mig fan ALLT. Vill bara hem och gråta i min egna säng. Bara få vara. 
 
Wilma 3 år | |
Upp