Emelie Forsberg

Jag har inte sovit bra på tre nätter nu, vet inte vad det är som händer. Brukar alltid sova väldigt hårt när jag väl somnar. Jag hoppas att det bara är tillfälligt, är verkligen beroende av sömn. Det är så tråkigt att behöva gå trött hela dagarna.. Jag har ändå släpat mig upp varje dag senast klockan nio, så får ju en del sömn iallafall och man kan ju tycka att det borde räcka. Jag borde egentligen inte klaga med tanke på att det kunde vart värre och att det finns dom som endast sover två tre timmar om natten. Men jag är sååå less! 

 

Jag vet inte vad det är med mig just nu, känner mig likgiltig till allt och försöker hela tiden hålla ihop mig själv för att inte bryta ihop. Det är jobbigt när man tappar bort sig själv och inte vet vem man är, inte vet varken in eller ut. Det går över, det vet jag men ändå kan jag inte se framåt. Jag tänker bara på hur det är just nu och det är väl visserligen bra att vara i nuet och inte tänka framåt. Men jag längtar så mycket efter att få må bra och inte hamna i alla dessa dippar. Jag är så rädd över att jag ska gå ner ännu mer och behöva bli inlagd. För jag känner mig så utmattad, ingenting känns och det är en pers att ta tag i saker som måste göras. Mina skyddsfaktorer är familjen, utan dom hade jag tappat hoppet helt. Jag är så lycklig över att dom finns, dom som hjälper mig med allt, dom som har överseende med att jag ibland inte orkar göra någonting, dom som bara finns där hela tiden.

 

I helgen är det kalas igen, det har blivit mycket sånt på senaste tiden. Den här gången är det min bror som fyller 25. Även fast jag ibland inte orkar så vet jag att det är nyttigt för mig att komma iväg och träffa folk. Och familjen är som sagt viktig för mig, jag önskar att vi bodde närmare varandra och kunde ses mer. Även fast det bara är en timme bort med tåget så hinns det lixom inte med på vardagar. Jag skulle verkligen vilja ha körkort men just nu får jag inte ta något med tanke på att jag kan bli väldigt dålig och tappa kontrollen över mitt mående väldigt fort. Det suger rätt så hårt 

 

Jag är på idun just nu men känner mig rätt så ensam. Är inte den som tar kontakt med andra först, tyvärr. Dom enda jag har pratat med är personalen. Jag är så rädd över att andra inte ska tycka om mig och tycka att jag beter mig konstigt eftersom jag ofta blir väldigt nervös när jag träffar nytt folk. Vet att det bara sitter i mitt huvud och att det är min dåliga självkänsla som spökar. Jag vill så mycket och önskar verkligen att jag var mer framåt och tog tag i saker själv istället för att andra ska behöva göra det. Dom kan ju inte veta att jag gärna skulle vilja prata med någon eftersom att jag alltid sätter mig ensam. Det skulle vara bra för mig att ta första steget och utmana mig själv men jag känner att jag inte är där riktigt än. Jag måste samla mer mod och bli säkrare i mig själv och inte skämmas så jäkla mycket som jag gör.

 

Jag går alltid in på mina journaler och läser vad som står för att få reda på hur dom har uppfattat mig. Nu har min psykolog skrivit att jag ligger precis på gränsen till adhd och jag känner att det verkligen inte stämmer, jag är inte hyper av mig (om det nu är ett tecken?)förutom när jag hamnar i mina uppåt perioder, vet visserligen inte sådär jättemycket om diagnosen och jag kan ha fel, litar ändå på att dom gör en rätt bedömning. Jag tänker mer på dom jag känner som har adhd, bland annat så ska vi utreda Gustaf för det. Även fast det just nu faktiskt går väldigt bra i skolan och vi ska vänta på vad dom säger på utvecklingssamtalet, då får vi reda på lite mer om hur han funkar i skolan. Hemma är han aldrig still och hoppar och sprätter hela tiden och är väldigt högljud. Vet dock som sagt inte om det är ett tecken på adhd eller om det är hans autism diagnos.

Skulle behöva gå någon kurs, finns en del på bup som man kan gå på och jag ska kolla upp när det är.