Emelie Forsberg

Imorse kom jag upp ur sängen i tid, har haft väldigt svårt att vakna på morgonen. Mina nya sömnmediciner knockar mig totallt, nästan så att jag inte vill ta dom något mer men jag måste få sova. Arbetsterapeuten ringde imorse men jag hann inte svara, hon skulle ringa upp senare och jag hoppas jag får en tid snart så att jag kan få pröva ut ett tyngdtäcke. Det skulle vara så skönt om jag kunde få sova utan sömnmediciner. Ibland fungerar det att sova utan men vissa dagar kan jag ligga länge i sängen utan att kunna somna eller så vaknar jag upp mitt inatten och kan inte somna om.

 

Nu sitter jag på idun, läser lite och tar det lugnt. Ska äta lunch här och sen gå vidare till första mötet för iår hos terapeuten. Jag har varit dålig på att fylla i mina "veckokort", måste hitta ett system som gör att jag kommer ihåg att fylla i dom. Dom kan vara till en stor hjälp och gör att man kan se ett mönster av hur man mår under vissa perioder och på så sätt försöka stoppa allt negativt i tid. 

 

På torsdag har vi en 12åring här hemma och det är helt galet! Presenterna är redan klara och på lördag ska det firas hemma hos min mamma. Wilma är väldigt inne på att baka och laga mat nu så hon ska få baka något själv på fredag som vi kan ta med oss. Får se vad det blir för spännande. Förra veckan lagade hon mat åt oss och var barnvakt till Alva samtidigt, vilken klippa!

 

Jag skulle behöva pepp med att komma igång med enklare träning. Det är så många gånger nu jag tänkt börja men det slutar alltid med att jag skjuter upp det. Förstår inte hur svårt det ska vara? Det är ju typ bara att använda en halvtimme om dagen till att träna hemma.. Men så är det just det som är ett av mina största problem, att komma igång med saker. Jag har funderat på att skaffa ett gymkort bara för att känna att man är tvungen att gå dit eftersom att man betalar för det, hehe. Men samtidigt skrämmer det mig att gå dit, att behöva träna med andra man inte känner och känna sig sjukt dålig.

Men jaa, någon gång kanske. 

 

Jag funderar mycket på vem jag är just nu, den personen jag är nu är inte den jag egentligen är eller vill vara. Det är svårt att bryta mönstret och jag går hela tiden och irriterar mig på hur jag är som person. Jag vill så mycket, så mycket saker jag inte klarar av ännu. Det drabbar inte bara mig utan även andra runt omkring mig. Jag känner mig så jäkla vilsen. Vet varken ut eller in eller hur jag ska kunna ta tag i problemen. Varför ska det vara så svårt att hitta sig själv? Jag vet att jag måste ge det tid och bara vänta in tills det kommer av sig själv men jag blir ändå så frustrerad. Jag vill inte att andra ska uppfatta mig som sur och tråkig. Det är det sista jag vill vara och jag försöker verkligen men ibland går det bara inte att hålla emot och allt brister. Det handlar mest om att jag är arg på mig själv över att inget någonsin verkar gå min väg.

 

Nu är det lunch här, fisk. Jag är ingen fiskmänniska men det får gå ändå.