Emelie Forsberg

Idag ringde kommunen mig och ville boka in ett möte angående kontaktperson som jag blivit beviljad. Så nästa vecka ska jag på möte där och träffa en kvinna som troligen passar mig. Jag hade om enda krav att jag ville ha en kvinna. Det jag är mest i behov av är att ha någon som kan ta med mig ut på promenader. Även om det känns lite jobbigt att behöva anställa någon som ska umgås med mig så är det endå bra att det finns. Det är ju inte så att jag kommer behöva ha en kontaktperson hela livet utan när jag mår bättre igen så kommer jag klara av att komma ut själv. Jag hoppas iallafall att jag kommer klicka bra med den här personen så att man känner sig trygg och bekväm. 

 

Jag har klarat ännu en natt utan sömnmediciner och det är så skönt att vakna klar i huvudet på morgonen. Hoppas verkligen att det fortsätter såhär, det finns hopp iallafall. Det finns ytterligare en medicin jag vill bli av med men jag är så rädd över vad som skulle hända om jag slutade ta den. Det är en antipsykos medicin som jag har ätit länge nu mot hallucinationer och röster. Något jag inte vill ha tillbaka igen. Alla som har haft det här vet hur läskigt det kan vara. Jag kunde tex prata med mina barn fast dom inte var där och jag hörde röster som hetsade mig till att skada mig själv. Nu har jag varit fri från det och jag antar att det är pga medicinen men ändå så skulle jag vilja testa utan den. Först måste jag prata med min läkare, vi kanske kan börja med att minska dosen, nu äter jag maxdos och den gör att jag blir väldigt trött och samtidigt väldigt hungrig och jag vill verkligen inte gå upp mer i vikt.. Men jag har sen nyår gått ner två kilo såg jag när jag vägde mig igår och det är alltid något. Jag borde verkligen inte hålla på att väga mig hela tiden, det gör bara att jag mår sämre även fast det nu verkar gå åt rätt håll, alltså neråt, hehe. Jag har kunnat hålla ifrån med att äta sötsaker i veckorna men har bestämt mig för att det är okej på helgerna. Vill inte behöva sluta helt, det känns så tråkigt. Nu är det bara lite träning som behövs och förhoppningsvis kommer jag igång lite med min kontaktperson.

 

Jag har sen igår haft ett tryck i bröstet som inte vill släppa och jag tänker genast att jag har fått hjärtproblem eller liknade. Även fast jag innerst inne vet att det troligen beror på stress. Blir så less över att jag alltid måste stressa upp mig för små saker. Nu handlar det om att jag tycker det är jobbigt med alla psykologbesök som jag måste gå på. Det är jobbigt att behöva berätta om allt som jag har varit med om. Men det är nyttigt också och nu är jag på rätt väg till ett friskare liv.

 

Jag har funderat lite de senaste dagarna om att jag kanske är redo för att börja arbetsträna, kanske en dag i veckan i några timmar. Tänkte typ att det skulle kunna vara i någon butik här i stan. Jag är väldigt stressad över att försäkringskassan fortfarande inte godlänt min ansökan om sjukpenning den här gången och jag blir så orolig över att gå utan pengar. Även fast det löser sig. Men dom har blivit så jäkla hårda och jag har hört om flera fall där personer som lider av psykisk ohälsa inte beviljas någon sjukpenning utan ska kastats ut i arbetslivet på en gång. Det skulle aldrig funka för mig, skulle bli helt knäckt.. Trots att läkaren skrivit ett intyg om att hon inte vet när jag kommer kunna arbeta igen och att jag behöver ha tid till att finna ro och bli starkare som person. 

Igår när jag kollade på kalla fakta om en kille som blivit sviken av vården och sen avslutat sitt liv i brist på rätt vård, så blev jag så jäkla förbannad inombords. Hur kan man kasta ut någon mitt i natten som är extremt självmordsbenägen och har gjort flera självmordsförsök. Hur tänker man där? Finns så många brister inom psykvården. Även fast jag har haft "tur" och för det mesta träffat bra läkare som har lyssnat och aldrig någonsin kastat ut mig. Jag lider så med dom som inte får rätt vård och behandlas illa. Det är så himla fel, att trycka ner en människa som uppenbarligen mår väldigt dåligt och som i värsta fall tyvärr väljer att avsluta sitt liv. Jag har varit där, när allt känns som allra mörkast och man inte ser någon som helst mening med att fortsätta sitt liv. Jag har skrivit avskedsbrev, jag har planerat att lägga mig på tågspåret, jag har planerat att överdosera, jag har planerat att hänga mig själv. Men! Jag har alltid fått rätt hjälp i tid och det var väldigt längesen som jag hade självmordstankar vilket jag är tacksam för. Jag vet att jag har så mycket att leva för, jag har människor i min omgivning som älskar mig och skulle bli helt knäckta av att jag tog mitt liv och det är alltid det som får mig att ändra mina tankar. Jag hoppas verkligen att vården kommer bli bättre för alla, ingen ska någonsin behöva bli så sviken av samhället att självmord känns som enda vägen ut. 

 

 Jag sitter på idun nu och strax är det lunch. Har blivit så himla mycket bättre på att äta alla måltider om dagarna. Det känns bra och jag får mer energi vilket är en självklarhet. Men det är så trist att ställa sig och laga mat ensam tycker jag..