Emelie Forsberg

Jag är hemma igen! Efter att ha fått snabbdroppande dropp så tog det några timmar innan litiumhalterna sänktes. Läkaren var positivt överaskad över att det gick så fort. Men han var orolig över mina njurar och hjärtat, men proverna visade inget avvikande så det var skönt. Han avrådde mig från att fortsätta med medicinen men sa att det är min läkare på psykiatrin som får avgöra det, jag kommer iallafall berätta att jag inte vill äta den något mer. Har som sagt tid imorgon så då kan vi disskutera lite mer. Jag är väldigt trött idag, somnade inte fören två tiden och blev väckt klockan sex för att ta blodprover igen. Fick besked vid lunch att det var okej att åka hem igen, så jag tog en promenad till tunnelbanan och sen tåget hem. Gick riktigt smidigt.

 

Jag känner mig ganska matt just nu, det är så mycket som händer och jag känner att jag inte riktigt hänger med. Känslorna är hit och dit, har svårt att stanna upp och känna efter hur jag mår. Jag vet ju att det har varit mycket den senaste veckan och att det är okej. Knappt något har gått som jag vill, det här året skulle ju bli en nystart.. Istället får jag leva med sjukdomar som ersätter varandra. Jag är rädd över att äta mediciner med tanke på vilket skada dom kan ge och jag är rädd över att sluta stoppa i mig dom med tanke på vilka konsekvenser det kan bli. Så jag står här mittemellan och blir skrämd över båda alternativen.

Varför kan det inte bara vara enkelt?

 

Det känns iallafall bra att vara på hemmaplan igen och snart kommer kidsen hem. Sjukt att det bara behöver gå några timmar innan man saknar ihjäl sig. Det är typ det enda jag tänker på när jag är borta, saknaden över familjen, när jag egentligen ska koncentrera mig på att bli frisk. Det är såklart väldigt påfrestande för dom också, att ha en mamma som är sjuk och ibland behöver vara borta. Speciellt för dom stora barnen som förstår mer. Kommer aldrig acceptera det, gör verkligen allt för att jag ska kunna vara hemma med dom. Jag är tacksam för varje dag som går även om det ibland är väldigt jobbigt. Försöker så gott jag kan att vara en bra mamma 24/7 trots att det i perioder är svårt och allt bara går emot mig. Och acceptera att det är såhär livet ser ut just nu och att det inte behöver betyda att det alltid kommer vara såhär.