Emelie Forsberg

Det blev som jag anade en del medicinjusteringar och jag ska skippa litium. Fick även en ny sömnmedicin eftersom den jag äter nu inte direkt hjälper. Dessutom fick jag en remiss till arbetsterapeuten och ska få pröva ut ett boll/kedjetäcke och förhoppningsvis klara mig utan mediciner. Det kändes bra, men jag fick även dåliga besked om att det var sista gången jag träffade min läkare och ska i februari få en ny. 

Besöket idag kändes iallafall bra, jag är sjukskriven februari ut och om jag klarar mig bra tills dess så ska vi se över vad det finns för olika alternativ. 

 

Var en sväng förbi idun, det var rätt lugnt och jag satt och tog det lugnt. Glömde boken hemma, brukar vara avkopplande att sitta och läsa och samtidigt ha lite folk runt omkring sig. Planen nu är att jag ska gå dit varje dag istället för att gå hemma. Och eftersom jag ändå hänger på sjukhuset tre dagar i veckan och idun ligger i samma hus, så kan jag lika gärna gå dit och äta lunch. När jag är hemma själv så blir det lätt att jag hoppar över måltider, tyvärr. 

 

På fredag ska jag troligvist träffa en kompis efter att jag varit hos tandläkaren, om inget oväntat händer. Det var längesen vi sågs nu, så det ska bli mysigt. Vet inte vad vi ska hitta på men det behöver inte vara något speciellt, bara jag får hänga med henne så är jag nöjd. 

 

Jag har varit inne på arbetsförmedlingen bara för att checka av vad det finns för jobb här i Nynäs. Vet att jag inte borde göra det än, det är inte ens säkert det blir något jobb för mig i vår men jag kunde inte låta bli. Det är den där längtan över att känna att jag gör någon nytta som lockar. Och jag hoppas verkligen att allt i fortsättningen ska bli så bra som det bara kan. Nu ska jag bara koncentrera mig på att bli bra. Men det var som jag berättade för läkaren, jag är så himla känslig för minsta lilla. Jag klarar inte ens av att någon säger åt mig utan att få ångest och katastroftankar. Den där ångesten är så äcklig, jag hatar den verkligen och blir så less över att dras med den nästintill hela tiden. Ändå har jag valt ett liv utan starka tabletter just för att jag tror någonstans innerstinne att jag ska hitta ett sätt att hantera den på.  

 

Just nu känns allt hyfsat okej, det är lite mittemellan. Jag är glad över dom här stunderna, när man får tillfälle att andas ut och bara vara. Det är något jag verkligen behöver. Att slåss mot inre demoner en längre tid tar på krafterna. Jag försöker att verkligen leva i nuet trots att det ibland är lätt att tankarna far iväg och tänker att det värsta ska hända. Och jag måste lära mig på djupet att ta reda på vad det är som spökar inom mig och våga berätta om det. Jag har varit med om så mycket i mitt liv som jag skulle behöva bearbeta och inte hålla inom mig. 

 

Snart är det dags att göra barnen redo för natten. Dom går upp tidigt på morgonen nu när förskola/skola dragit igång igen.